Själ och hjärta med Mingus Dynasty!

”Better Git HIt In Your Soul” är en av Charles Mingus kompositioner, en själfull, gospelinspirerad låt, vars titel på något sätt sammanfattar Charles Mingus musikaliska livsverk. Den store basisten och kompositören skulle ha fyllt hundra i år. Han dog 1979 men hans musik lever och turnerar runt världen i form av ”Mingus Dynasty”, en grupp som ömsat skinn ett otal gånger. I fredags den 19 aug spelade den senaste upplagan på Fasching och en av deltagarna runt vänborden, Faschingvännen Anders Lindén, skriver på sin blogg https://kulturyttranden.wordpress.com/ som vi här publicerar i sin helhet.

Mingus musik har mer än mången annan musik en själ. Den betyder något, inte bara för stunden utan livslångt, eftersom den har sin grund i människans livsbetingelser. På ett sätt är det kampmusik, men samtidigt med sinne för livets detaljer.

Och om Mingus själv i noterna och i sitt basspel stod för mycket av musikens själ så var hjärtslagen hans ständiga följeslagare, trumslagaren Dannie Richmond. Han var rytmen som gav själen liv. Men det var inget lugnt hjärta, ett EKG hade blinkat rött.

Mingus musik är mångbottnad, den är gärna stökig och skrikig minnandes om uppror. Men den är lika gärna melodisk och väldigt rytmisk, minnandes om religionen och kyrkan. Och den är väldigt strukturerad, men samtidigt ger den musikerna frihet. Dessa skenbara krockar sker under ordnade former, liksom krocken mellan det enkla och det komplicerade.

I hans musik försiggår spelet både under och över ytan med tempoväxlingar och taktbyten som gör musiken mer dynamisk än det mesta inom jazzen. ”I´m trying to play the truth of what I am. The reason it´s difficult is because I’m changing all the time”, som han själv myntade om sin musik.

Det är denna musik som förs vidare av gruppen ”Mingus Dynasty” och som i fredags på sin turné hade nått Fasching i Stockholm. Gruppen startades av musiker som spelat med Mingus, som ingått i hans band, men i dagens version finns, helt naturligt, ingen kvar från den tiden. Michael Buckley spelar altsax, Wayne Escoffery tenorsax, Alex Sipiagin trumpet och Luis Bonilla trombon. Pianot hanteras av David Kikoski, kontrabasen av Boris Kozlov och bakom trummorna sitter Adam Cruz.

Det är kompetenta musiker som under ledning av Kozlov spelade en handfull av de över 300 kompositioner som Mingus skrev. Stämningen på scenen var familjär, något som inte alltid utmärkte Mingus band. ”Mingus Dynasty” såg till att mästarens musik lever, även om den kanske, enligt min mening, hade stelnat lite i formerna. Kanterna hade liksom slipats av. Men tillräckligt mycket fanns kvar för att vi i publiken kunde uppfatta dess själfullhet.

För mig är pianisten David Kikoski en perfekt uttolkare av Mingus musik, han spelar ibland pompöst för att plötsligt byta riktning och dra i väg på en snabb utflykt och hans understöd till blåsarna är följdriktigt, han hittar ofta oväntade vägar i undervegetationen. Kikoski har också spelat piano i Mingus Big Band, ett 14-mannaband som även det spelar Mingus kompositioner, liksom 10-mannabandet Mingus Orchestra gör.

Även bandledaren Boris Kozlov är färgad av Mingus sätt att spela i undervegetationen samtidigt som han visar upp en uttrycksfull solosida. Och trummisen Adam Cruz klarar sin roll som hjärta i musiken galant. Ett varierat spel som ger medmusikerna den pace de behöver. Blåsarna är alla skickliga solister, vilket de fick rikligt med tid att visa. Men jag hade gärna hört mer av det underfundiga, mönsterbrytande samspelet som Mingus band ofta ägnade sig åt, liksom de kollektiva improvisationer han ofta la in i sina kompositioner.

Förutom i de speciella Mingus-banden spelas ju Mingus kompositioner inte så ofta av andra musiker som till exempel Monks eller Ellingtons gör. Det finns säkert skäl till detta, och ett kan vara att Mingus, även om det fanns fria delar, var noga med hur hans musik skulle framföras. Det kan vara en svårighet för vissa, en utmaning för andra. Det senare gäller naturligtvis ”Mingus Dynasty”. Tenorsaxofonisten Escoffery läste upp anvisningarna till en av kompositionerna man spelade och de detaljerade instruktionerna fick mig att tänka på Samuel Becketts rigorösa pjäsanvisningar. Mingus angav förutom noterna även på vilket sätt de skulle spelas, än skulle det låta som Ellington, än som Basie. Mingus var ju en stor beundrare av Duke Ellington och när han inte spelade sina egna alster tolkade han gärna Ellington.

Musiken på Fasching spelades i två set och intensiteten stegrades hela tiden ända fram till slutet. Så när sista noten var spelad kunde publiken hämta andan. Själen hade fått sitt och hjärtat kunde börja slå normalt igen avslutar Anders Lindén sin blogg och vi säger varmt tack för det initierade referatet!

16 Faschingvänner njöt av konserten och den gemensamma middagen och umgänget runt vänborden. Från vänster: Roger Kearsley, Anders Ogander, Mats Karlsson, Karin Karlsson och Elisabet Kearsley.

I bilden till höger: Gunnar Karlberg, Jari Rusanen, Gunnar Arwén, Per Eklund, Ibrahim Mlik, Eva Wiklund och bloggaren himself Anders Lindén. På fotona saknas deltagarna Östen Matsson, Birgitta Giljam och Eva Kubatzki.

I publiken hittade vi Ronnie Gardner och Roland Williams. Det blev lite eftersnack - Wayne Escoffery passade på att ta en selfie tillsammans med trummisarna Adam Cruz och Ronnie Gardiner.

The Mingus Dynasti blev en fin start på säsongens Vänkvällar på Fasching. Missa inte våra fantastiskt förmånliga specialerbjudanden till alla medlemmar - 195 kr för entré och middag! Läs mer under På Gång med rubriken ERBJUDANDEN eller i din mejlkorg 2022-08-10, köp och kom till Fasching! 🎶 ⭐️ 🎶 ⭐️🎶 ️

30/8 Karin Hammar Fab 4, 4/9 Nacka Forum, 8/9 Linda Fredriksson/Trio Heinz Herbert, 13/9 Christer Bothén, 14/9 Hebbe Sisters, 15/9 Stockholm Jazz Orchestra, 25/9 Here's to us.