Höstens första Stammiskväll - Amanda Sedgwick kvintett

Denna text är skriven av vår medlem Anders Lindén, och är publicerad på hans blogg. Tack Anders för att vi får låna din text! Alla bilder är tagna av Jari Rusanen.

***

Amanda Sedgwick kvintett – ett säkert kort

Man vet vad man får när man lyssnar till Amanda Sedgwicks samspelta kvintett.

Det är det där drivet som trummisen Moussa Fadera och basisten Kenji Rabson skapar. Det är lite som i fotboll, domaren är som bäst när man inte märker honom. Fadera och Rabson är så täta, så samspelta och så hemtama med musiken att man bara tar dem för givna. Det är lätt då att de inte får den uppskattning de förtjänar. Drivet ska bara finnas där och ge förutsättningar för Amanda Sedgwicks altsax, Dwayne Clemons trumpet och Leo Lindbergs piano.

Jag förstår varför Amanda Sedgwick väljer dessa två till sitt band, deras spel är helt i linje med den musik hon vill spela. Pålitligheten personifierad.

Man vet som sagt vad man får.

Det är den där fantastiska tonen i altsaxen som Amanda Sedgwick frambringar. En altsax kan låta gäll, den kan ibland nästan låta lite kylig. Men Sedgwick har en ton som gör att alla kanter filas av, som gör att jag nästan inte tänker på själva tonen, den smälter liksom i öronen utan att förarga eller stå ut. Jag kan koncentrera mej på hennes melodiska känsla.

Man vet vad man får.

Ett ensemblespel som är exemplariskt, toner som smälter samman och toner som vandrar olika vägar men som ändå alltid passar ihop. Det finns inga glipor, inget att fundera över. Det är helt enkelt elegant, faktiskt precis som Sedgwicks och Clemons klädstil. Egentligen är det inget man ska ge uppmärksamhet i musiksammanhang, kläderna, men i det här fallet passar deras lite gammalmodiga elegans perfekt till den musik som spelas. Det är kompositioner från 1950- och 1960-talet, utförda med den tidens stil men med en modern touch. Ett tema som startar och avslutar låten och soloinsatser däremellan. Kompositioner av Freddie Redd, Kenny Dorham och Barry Harris, bland annat. Sedgwicks egna kompositioner smälter fint in i samlingen.

Man vet vad man får, men kanske inte alltid.

Pianisten Leo Lindberg har ett flödande spel och när han spelar solo avlöser idéerna varandra. Det är inte förutsägbart och han både förvånar och imponerar. Lindberg ger spelningen spänning mitt i det mer förväntade.

En ballad per set ger också omväxling och både Dwayne Clemons och Amanda Sedgwick gör fina insatser i var sin solospelning.

Man vet vad man får när man lyssnar till Amanda Sedgwick kvintett. Det är rakt, det är drivet, det är stilsäkert, men för mej kunde musiken gärna ha fått flyta ut lite mer, bli lite mer sökande. Får jag undra lite emellanåt så stannar också musiken kvar längre hos mej. Men med detta sagt, det man får är gott nog för en trevlig torsdagskväll på Fasching.