Frippe Releaseparty och nya trion If a Name med Mats Gustavsson

På Stammiskvällen den 15 februari på Fasching deltog bla Faschingvännen och bloggaren Anders Lindén. Han inleder sin blogg med texten:

Jag anländer till Fasching, det är onsdag och det ska bli en kväll i ”Frippes” anda. Frippe hette egentligen Bengt Nordström och var en del av den svenska jazzscenen i många år från 1960-talet och framåt, mer omdiskuterad än kanske någon annan jazzmusiker i det här landet. Mina tankar går tillbaka till en konsert, troligen i slutet av 1960-talet. Vi satt på Sergelteatern i spänd förväntan. Bengt ”Frippe” Nordström skulle hålla en solokonsert. Han kom in på scenen och började vandra fram och tillbaka, i ena stunden såg han ut att börja blåsa i saxofonen, i nästa tog han ned den och vandrade vidare. Fram och tillbaka, som en isbjörn på Skansen. Publiken började bli otålig och Frippe märkte det. Men han måste ha något som fick i gång honom, något som fick hans kreativa sida att börja fungera. ”Provocera mej då!” ropade han ut mot oss i publiken. ”Kom loss då”, skrek en provocerad man och reste sig från stolen. Frippe fick fram två, kanske tre toner. Sedan blev det inget mer. Konserten fick ett abrupt slut. (Fler minnen finns att läsa på Anders blogg, se adress längst ner).

Fotot på Anders Lindén är från ett annat tillfälle.

Från kvällens minnesvärda konsert skriver Anders: Och nu är Bengt ”Frippe” Nordström, som dog år 2000, åter aktuell i en maxibox som innehåller 4 LP-skivor, 1 EP och 1 tiotumsfilm, biografi samt mängder med foton. Arbetet med boxen har genomförts av många men Thomas Millroth och kvällens scenvärd, Mats Gustafsson, har varit två av de mest drivande. Att boxen var klar firades alltså på Fasching med ett första set som startade med en film, tagen av Torbjörn Ehrnvall, från Moderna Muséet i maj 1973 där Frippe oanmäld går upp på scenen i en paus i en Dexter Gordon-konsert och utför en av sina lite dröjande, prövande solospelningar. Efter filmen fick vi oss till livs livesolospelningar i Frippes anda. Först ut var Isak Hedtjärn som sittande på en stol på scenen vrängde och vred på sin klarinett. Därefter kom Jörgen Adolfsson som spelade på en kontrabasklarinett som han en gång köpt av Frippe (Frippe hade en tendens att köpa två av alla instrument, berättade Adolfsson, varav han ansåg sig kunna avvara den ena kontrabasklarinetten till Jörgen). Även han satt på scenen, fjättrad till golvet som han var av det stora instrumentet.

Men med Anna Högbergs altsax började musiken röra sig runt i rummet, genom skaror av stående lyssnare, upp på övervåningen och ner igen. Att musik kan komma varifrån som helst fortsatte Dror Feiler att visa då han gjorde entré i en klockrock där pinglorna som var fastsatta på rocken ljöd där han rörde sig i rummet och ackompanjerade hans saxspel. Att utnyttja hela rummet är helt i Frippes anda: ”Frippe ville verkligen ge oss ett bättre liv genom att skulptera vår omgivning med musik av ren naken skönhet”, som Peeter Uuskyla, trummis i Frippes kvartett Naturvårdsverket skriver i konvolutet till en av deras album.

I pausen konstaterade Mats Gustafsson att intresset för boxen var överväldigande och att upplagen redan var slutsåld. Men att man kunde teckna sig för en ny upplaga. Därefter bjöd Gustafsson upp till premiärspelning för en ny trio, ”IF A NAME”, där han själv spelar saxar, flöjter och elektronik, Johan Berthling spelar gitarr och kontrabas och Jan St Werner står för de huvudsakliga elektroniska insatserna.

Det blev en ljudkomposition, ibland en matta, ibland böljande vågor, att sakta sjunka in i. I det andra numret med trion förstärktes den med friformlegendaren Sven-Åke Johansson på dragspel. Musiken blev mer uppbruten med dragspelet i centrum. Jag satt och undrade över om detta var i Frippes anda, även om det på ett sätt var nyskapande så kanske han hade misstyckt och därför äntrat scenen. Mitt i detta nummer fälldes duken ned bakom de fortfarande spelande musikerna och Frippes solo från Moderna Muséet spelades åter upp. Och plötsligt var det som om han faktiskt äntrat scenen och blivit en femte kugge i bandet. Och jag fick ta tillbaka min tanke om att han misstyckt, hans filmade och inspelade toner flöt in i scenmusiken på ett väldigt uttrycksfullt sätt. Hans saxofon hördes som en drunknandes röst över stormens piskande av vattnet. Eller som ett kärleksrop mitt i världens konvulsioner, ett kärleksrop till musiken och dess oreserverade frihet.

Tack för referatet Anders - det känns nästan som att vi alla också var med på Fasching! Läs hela artikeln på https://kulturytttranden.wordpress.com